Ni som känner mig eller har tidigare läst min blogg för lite mer än sådär ett år sen,
vet nog mycket väl om min första kärlek! Men ger er en titt på den saken :)

Sommarlovet när jag skulle börja 5:an så flyttade vi och jag bytte skola.
En sommardag så var jag och mamma och kollade när min bror spelade fotboll
och under pausen så gick jag till honom vid samlings stället. Och där var killen som
jag senare när skolan hade börjat, jag började se honom varje dag. Just i den åldern
vet man ju inte riktigt hur stor del kärleken är av ens liv. Alla vet säkert hur det kan vara,
man frågar chans osv.. Men jag & han blev tillsammans och det tog slut och blev tillsammans..
Jag trodde aldrig i hela mitt liv att kärleken skulle vara så svår. Men vi höll på sådär i ca 2 år.
Nu när jag tänker, förstår jag inte att vi inte gav upp.. Så många tårar så många skratt som jag
och han har delat. Han och jag funkade så himla bra tillsammans, tills min dåvarande mardröm
kom '' han började 7an och jag flyttade till falun '' Men vi fick det att funka vissa gånger.. Senaste
gången gick det inte så bra, båda mår dåligt utav hur situationen är mellan oss.. Så just nu har
vi ingen kontakt allt, och självklart gör det ont i mig. Har ju andra kompisar som känner honom..
Men men, jag hoppas verkligen att det löser sig mellan mig och han så vi kan ha kontakt och vara
vänner iallafall, för jag har aldrig mått bättre med en kille. Aldrig kunnat delat så mycket.
Med honom kunde jag verkligen vara mig själv och jag minns hur glad jag var över att han tog mig
som jag är ( jag brukar ha svårt och se att folk accepeterar mig som jag är. För jag själv ser mig som
en helt annan person, de andra är bättre. ) Men jag är iallafall glad över tiden som jag har fått delat med
honom och bilderna som är sparade både i mitt hjärta och själ.. och de få bilderna jag har kvar på oss..



Jag var den lyckligaste på jorden!