...
Jag klipper sönder bilderna på oss.
Försöker radera alla minnen med dig,
men det är något som aldrig kommer
gå att radera.
Sönder rivna bilder i mina händer, tårar
som faller. Och minnena som snurrar
runt i mitt huvud.
Kärleken är något stor,
Ordet älska är något som kan ta hårt.
Något som är komplicerat och svårt.
Jag vet att du fick mig att le, du fick mig
hitta det som ja inte såg utan dig.
Du fick mig att hitta solskenet på natten,
mörkret föll över mig så fort du lämnade mig.
Inget jag kan göra åt, vi går åt skilda vägar.
Om jag fick säga mitt så skulle ja ha vägrat.
Men sanningen är att det var bara du som
ägde mig, bara du som existerade inför mig.
sagan fick ett dåligt slut, men varför inte ens
sluta som vänner.
Orden började såra hårdare än någonsin, om
någon annan skulle sagt det så skulle jag kanske
inte brytt mig så som jag gjorde när det kom ifrån
dig. Men fan vad det svider.
Jag tappar bort mig själv, jag blir osäker och faller tillbaka
till dimman, där du hittade mig.
Men nu ska jag ta mig upp utan dig, jag måste..
Du fick mig att må bra, och vi såg framtiden tillsammans,
Just då trodde jag på föralltid, vi två, det hade gått över 2 år
och fyfan vad vi älska, men vart försvann vår kärlek.
Men nu ska jag inte sitta mer här och känna hjärtats hårda slag
för när jag skriver detta så bränner de hål på mitt hjärta.
Jag älskar dig än, tro mig jag kommer göra det när jag ligger begraven
och död..
Kommentarer
Trackback
