En gång i tiden var det vi som sprang runt
och gjorde galna saker.
Var oss själva, spelade inte något..
Men nu ser jag hur du förändras, jag ser
hur dagarna rinner iväg..
Och det gör ont i mig att se, att våran tid
rinner ut som en bortglömd sand..
hatar de...
du lovade att det inte skulle bli så, men
allt händer snabbare och just då man
inte tror det som mest..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0